För mig blev ätstörningen som ett skydd mot allt obehag. Jag kunde varken hantera eller ta ansvar för mina känslor. Få människor kunde spegla mig i ilska och sorg eftersom jag varken såg klasskompisar eller vuxna gråta. Det var känslor som det inte pratades så mycket om.
Blev ledaren i gänget och fick ju absolut inte visa mig sårbar. Därför handlar en ätstörning inte om mat och vikt egentligen. När man mår dåligt finns det olika sätt att hantera detta på, vissa väljer droger/alkohol och andra svälter sig. När jag skadade mig själv kunde jag fokusera på den fysiska smärtan istället för att reda ut mitt inre kaos.
Svälten stängde ner hela mitt känslosystem och jag blev lika oberörd som en tegelvägg. Fick en illusion av att jag var stark, så länge jag behöll min självkontroll. Men på köpet försvann även glädje och förälskelse.
Känslor av svaghet är inte en ätstörds starkaste sida. Att vara i behov av en annan människa har jag alltid sett som ett misslyckande, vilket resulterat i att jag lämnat många relationer i ett allt för tidigt stadie.
Något som kännetecknar personer med ätstörningar är att vi är mästare på att förtränga. Och detta har jag fått jobba stenhårt med. Att våga känna på det som gör ont istället för att fly.
När vi vågar visa våra svaga sidor kan vi bli starka och trygga på riktigt.
