”Hon ska bara förstå vad hon behöver äta och gå upp i vikt, sen kommer allt bli bra”. Nja inte riktigt.
En ätstörning är så mycket mer psykologisk än man kan tro. Den står alltid för något, ofta för det man inte kan kommunicera med ord. Något den onekligen handlar om är att ta tillbaka kontrollen.
Kanske drabbas personen som alltid skött sig så bra i skolan och som man aldrig haft några problem med, hen som alltid verkade så glad, eller dottern/sonen som alltid framstått som så stark och alltid ”klarat sig”. Högpresteraren, rebellen eller den tysta, det spelar egentligen ingen roll. Något har skapat ett inre utanförskap, en otrygghet som till slut blivit ohanterlig, ”maten och min träning kan jag i alla fall kontrollera, det kan ingen ta ifrån mig!” Självkontrollen ger mig en illusion av att jag är stark.
Missbruket är alltid en flykt från verkligheten, en verklighet jag för tillfället inte vill vara närvarande i. För om det är något som stängs av i din besatthet så är det närvaron och känslorna vare sig det gäller mat, alkohol, droger, sex, spel eller någon annan drog.
Just anorexi är även en kamp mot kvinnligheten. Jag vill fortsätta använda mitt ”trygga” försvar, min hårda yta och gör därför allt i min makt för att motverka den mjuka energin som tillkommer som kvinna. Någonstans har vi lärt oss att sårbarhet är svaghet. I tonåren blir grupptillhörighet viktigt, därför vanligt med utvecklande av fasader & undanträngda känslor för att passa in, få en plats, få bekräftelse. Och just det är ju en helt annan fråga. Intimitet och kärlek, vad har det med missbruk/ätstörningar att göra? Mycket. Men det får bli ett annat inlägg.
99 procent av de jag möter med ätstörningsproblematik har undantryckt ilska, massor av ilska. Ätstörningen handlar om att skapa gränser runt sig själv för att få en upplevelse av att äga sig själv. Det kan även handla om frigörelse och ett sätt att hålla ihop familjen om man fortfarande befinner sig i tonåren (mer om detta i ett annat forum). Vi är många som föddes med en hög känslighet, jag har alltid varit extremt öppen för omvärlden. Tidigt i mitt liv märkte jag att jag kunde känna av hur andra mådde eller om människor dolde saker för mig, en tillgång idag, en smärtsam kamp då.
Man kan komma från vilken underbar barndom som helst men någonstans kan vi vuxna bara föra vidare det vi själva fått lära oss. Vi behöver som barn bli speglade i alla våra känslor när vi växer upp, annars blir tonåren förj*vliga om grundtryggheten inte finns. Om ingen möter mig i det jag känner kommer jag använda olika medel att få ut det jag känner på istället. Med mitt missbruk försöker jag kontrollera min inre värld. Vi får därför inte glömma att missbruk och beroenden handlar mycket om en generationsproblematik i anknytningen vilket ”Flodhästen i vardagsrummet” beskriver så bra.
